Novell 1 - "Med mina sista andetag"
Jag tog några tvekande steg ut i havet. Jag frös så att jag skakade, men efter några ögonblick så slängde jag mej hejdlöst ner i vattnet. Varenda del av min kropp skrek i protest, men de rösterna ignorerades skoningslöst. Jag blundade och simmade bestämt några meter under vattnet. I cirka 20 sekunder höll jag andan och slappnade av, vilket fick kylan att göra sej påmind. Jag överraskades av samma tanke nu, so varje gång jag var under vatten; "Varför inte bara släppa taget, sjunka till botten? Sen finns jag inte mer..." Som så många gånger förr, så skakade jag lite på huvudet och började simma upp till ytan igen. Jag tog bort håret från ansiktet och tittade upp. Det var kallt. Jag skyndade mej upp på klipporna igen och virade en handduk runt mej. Mina ben skakade, så kallt var det. Jag förstod inte varför jag frös så mycket, det var sol och en massa andra människor som inte alls såg ut att frysa. Jag var konstig helt enkelt. Mina klädersattes på på rekordtid, även fast jag skakade så mycket att det kändes som om jag skulle tappa balansen. Jag satte mej ner och tittade ut mot havet medan jag höll armarna hopslingrade runt benen för att hålla värmen. Jag skulle bli sjuk, det visste jag. Utan att jag hade märkt det, så hade någon smugit sej på mej bakifrån. Någon satte sej nu berdvid mej. Det var en kille som jag inte kände. Han var säkert flera år äldre än mej, han kanske skulle gå sista ring på gymnasiet, medan jag bara skulle börja åttan.
"Hej", sa han.
"Hej", svarade jag.
"Du ser ut att frysa", sa han. "Ska jag värma dej?"
Jag nickade lite och han la båda sina armar runt mej och flyttade sej närmare. Det kändes konstigt, han var ju flera år äldre än mej! Men han var så snäll mot mej. Länge satt vi sådär, och efter ett tag kände jag mej modigare och lutade mej lite mot honom. Mina armar och ben somnade, så länge satt vi i samma ställning. Jag hade slutat frysa för längesen, men jag flyttade inte på mej, för det var skönt att sitta så. Plötsligt så lyfte han upp mej i sitt knä. Jag såg på honom, och tittade för första gången ordentligt på honom. Han hade mörka ögon, mörkt hår och mycket långa ögonfransar. Han var faktiskt riktigt snygg. Darrande ställde jag min första fråga till honom:
"Vad heter du?"
Han skrattade tyst och svarade med sitt ansikte väldigt nära mitt:
"Andreas. Och du heter Isabella, men vill hellre bli kallad Bella."
Jag flämtade till.
"Hur visste du..."
"Hon därborta sa det."
Han nickade mot badstranden, där alla badsugna var. Ingen badade från klipporna längre, förutom jag då.
"Vem?" undrade jag.
"Din kompis. Cilla heter hon väl?"
Jag ignorerade frågan och sa istället:
"Varför?"
"För att du är så fin" viskade han tyst i mitt öra.
Jag förstod inte. Jag var väl ingenting med mitt vanliga ganska långa, men tunna hår och mörkgrå ögon? Cilla var mycket finare. Jag vände ansiktet mot hans.
"Nej." sa jag bestämt.
"Jo" sa han och log.
Han flyttade sitt ansikte närmare mitt och kysste mej. Först mjukt och försiktigt, och när han märkte att jag var helt med på noterna så blev han ivrigare. Tillslut avbröt han kyssen och drog mej närmare. Vi satt där tills han sa:
"Ska vi åka hem till mej lite?"
Jag nickade. Jag ville inte hem till mej i alla fall.
"Kom", sa han.
Jag reste mej upp och tänkte börja gå mot vägen. Men innan jag hann göra något så lades ett par mjuka händer runt min midja.
"Stopp där!" sa han, och jag hörde att han log.
Han lyfte plötsligt upp mej, och nu låg jag i hans famn. Jag reste lite på mej och la armarna runt hans hals. De drygt 100 meterna till parkeringsplatsen gick väldigt fort. Han verkade vara jättestark, för han lyfte mina 65 kg som ingenting. Han lyfte in mej i passagerarsätet på en bil. Jag var förvånad. Han hade tydligen körkort också. När han hoppade in i förarsätet så frågade jag:
"Hur gammal är du egentligen?"
Han flinade och svarade:
"18."
Han startade bilen och körde ut från parkeringen. Han stannade vid ett litet radhus. Han stannade bilen och gick ut. Jag började långsamt knäppa av mej säkerhetsbältet, men innan jag hann göra något öppnade han dörren och lyfte ut mej. Jag kände mej konstigt nog trygg i hans armar. Han gick fram till dörren och låste upp medan han höll i mej med en hand. Han gick in och stängde dörren efter sej. Han kysste mej mjukt och satte sen ner mej på golvet igen. Han såg plötsligt hotfull ut.
"Nu är du fast!" sa han och knuffade in mej i ett rum som var fullt av lik. Jag visste redan vad som skulle hända och slöt ögonen. Drömmen som jag alltid haft under vattnet blev nu sann. Jag hann knappt känna hur kniven skar in i min hals.
"Hej", sa han.
"Hej", svarade jag.
"Du ser ut att frysa", sa han. "Ska jag värma dej?"
Jag nickade lite och han la båda sina armar runt mej och flyttade sej närmare. Det kändes konstigt, han var ju flera år äldre än mej! Men han var så snäll mot mej. Länge satt vi sådär, och efter ett tag kände jag mej modigare och lutade mej lite mot honom. Mina armar och ben somnade, så länge satt vi i samma ställning. Jag hade slutat frysa för längesen, men jag flyttade inte på mej, för det var skönt att sitta så. Plötsligt så lyfte han upp mej i sitt knä. Jag såg på honom, och tittade för första gången ordentligt på honom. Han hade mörka ögon, mörkt hår och mycket långa ögonfransar. Han var faktiskt riktigt snygg. Darrande ställde jag min första fråga till honom:
"Vad heter du?"
Han skrattade tyst och svarade med sitt ansikte väldigt nära mitt:
"Andreas. Och du heter Isabella, men vill hellre bli kallad Bella."
Jag flämtade till.
"Hur visste du..."
"Hon därborta sa det."
Han nickade mot badstranden, där alla badsugna var. Ingen badade från klipporna längre, förutom jag då.
"Vem?" undrade jag.
"Din kompis. Cilla heter hon väl?"
Jag ignorerade frågan och sa istället:
"Varför?"
"För att du är så fin" viskade han tyst i mitt öra.
Jag förstod inte. Jag var väl ingenting med mitt vanliga ganska långa, men tunna hår och mörkgrå ögon? Cilla var mycket finare. Jag vände ansiktet mot hans.
"Nej." sa jag bestämt.
"Jo" sa han och log.
Han flyttade sitt ansikte närmare mitt och kysste mej. Först mjukt och försiktigt, och när han märkte att jag var helt med på noterna så blev han ivrigare. Tillslut avbröt han kyssen och drog mej närmare. Vi satt där tills han sa:
"Ska vi åka hem till mej lite?"
Jag nickade. Jag ville inte hem till mej i alla fall.
"Kom", sa han.
Jag reste mej upp och tänkte börja gå mot vägen. Men innan jag hann göra något så lades ett par mjuka händer runt min midja.
"Stopp där!" sa han, och jag hörde att han log.
Han lyfte plötsligt upp mej, och nu låg jag i hans famn. Jag reste lite på mej och la armarna runt hans hals. De drygt 100 meterna till parkeringsplatsen gick väldigt fort. Han verkade vara jättestark, för han lyfte mina 65 kg som ingenting. Han lyfte in mej i passagerarsätet på en bil. Jag var förvånad. Han hade tydligen körkort också. När han hoppade in i förarsätet så frågade jag:
"Hur gammal är du egentligen?"
Han flinade och svarade:
"18."
Han startade bilen och körde ut från parkeringen. Han stannade vid ett litet radhus. Han stannade bilen och gick ut. Jag började långsamt knäppa av mej säkerhetsbältet, men innan jag hann göra något öppnade han dörren och lyfte ut mej. Jag kände mej konstigt nog trygg i hans armar. Han gick fram till dörren och låste upp medan han höll i mej med en hand. Han gick in och stängde dörren efter sej. Han kysste mej mjukt och satte sen ner mej på golvet igen. Han såg plötsligt hotfull ut.
"Nu är du fast!" sa han och knuffade in mej i ett rum som var fullt av lik. Jag visste redan vad som skulle hända och slöt ögonen. Drömmen som jag alltid haft under vattnet blev nu sann. Jag hann knappt känna hur kniven skar in i min hals.